Embla leker kock
Embla: Vill du ha pannkakor?
Pappa: Visst?
Embla: Stor eller liten?
Pappa: En liten, jag är mätt…
Embla: Pytteliten eller storasyster?
Pappa: STORASYSTER! :)
emblas lösning
Anna: Ibland korsas ens väg av människor som man inte tycker om.
Embla: Då får man köra om eller tuta om de kör för sakta.
att inte vara bjuden
För ett år sen skrev jag detta.
(länkarna i det inlägget fungerar tyvärr inte och jag är för lat för att rätta till det ;) )
Ett år senare ramlar Sydråttekärleken över mig igen. Men nu med en kraft som gör mig matt.
För ett år sedan tog Sydråttan sina första stapplande steg mot att bli en enad grupp. Vi möttes och valde demokratiskt två kontaktpersoner, precis såsom huvudföreningen föreslog - en gammal räv och en nykomling = en perfekt kombo, tyckte vi alla.
Ett år senare samlas ett gäng Sydråttor. Många var inbjudna. Men ingen av kontaktpersonerna. Varken räven eller nykomlingen dög tydligen. Men att ha hemliga möten är inte lönsamt, det når alltid fram till de oinbjudna.
Att jobba för att förena gruppen har varit min ambition under detta år och jag kände hopp om att det skulle komma något bra ur det. Men så händer detta. Och all kraft går ut mig. Jag blir så matt.
Värdinnan för mötet tycker inte om mig. Jag vet det. Men jag vet inte varför. Jag känner inte henne. Tycker inget om henne. Varken gott eller ont. Jag känner inte henne. Men hon tycker saker om mig. Och hon berättar om sitt tyckande för andra. Och hon övertygar andra om att hennes tyckande är det korrekta. Men hon känner inte mig. Vi möttes för tio år sedan som hastigast på en utställning, växlade några ord, inte mer… Men illa om mig, det tycker hon.
Strax innan mötet vi hade förra året träffade hon en av dem som tackat ja till att komma på mötet (årets värdinna hade själv förhinder förra året) och lät meddela att det var “första och sista gången hon kommer att träffa mig”. Personen som fick denna dom berättade det för mig och sa “jag vill inte att detta ska vara sista gången vi ses”. Och det glädjer mig att det finns dem som väljer att ta reda på sanningen själva. Tänk om hon i förstaledet hade gjort detsamma. Så annorlunda allting hade varit då.
Och hur illa jag än tycker om att hon sprider rykten om mig, bjuder in till möten utan att inkludera mig och gör allt som står i hennes makt att undergräva min roll som kontaktperson i Sydråttan, så kan jag inte tycka illa om henne. För mig, personligen, har hon fortfarande inte skadat, ty mig personligen känner hon inte…