a n n a

Skyddat: bilder från helgens bravader

Sparat under: embla, mimer, anna — a n n a november 28, 2006 @ 10.22

Ange ‘Det Hemliga Ordet’ och ta del av ord, bilder och kommentarer:

munspelskänslan

Sparat under: anna — a n n a november 23, 2006 @ 18.33

…såkallas numera den klassiska magkänslan i vårt hem - munspelskänslan!

Idag blev jag uppringd av butiken och jag kunde hämta spelet närsomhelst. Så fort butiken öppnade var jag dä. Expediten mötte mig med ett leende “anna med munspelet?” frågade hon käckt och jag insåg att _alla_ i butiken hade koll på turerna. Tyvärr var inte den person jag haft kontakt med från början där och det kändes synd för jag hade gärna gjort hela affären med henne.

En ung tjej överlämnade spelet och jag tog emot det med darrande hand. Graveringen är på rätt håll. Puh. Andas ut. Men det är inte lika snyggt typsnitt som förra. Men den förra syns inte alls. Faktiskt imponerad över det jobb han gjort. Och jag uttalade min förvåning.

Min nästa fråga och stora dilemma var - vad ska jag betala?! Jag verkligen avskyr att säga “jag tänker inte betala” - de hade ju faktiskt åtgärdat felet och över all förväntan dessutom. Istället valde jag att ställa frågan “och hur gör ni med priset?” Och de gav mig det högre priset än övertalat i telefon. Jag påtalade detta och expediten kallade till sig en kollega. Onej! Inte ännu en att förklara allt igen för var min enda känsla.

Det visade sig att denna kvinna tidigare varit butikschef och när jag förklarat vad som hänt var hon den _förste_ att be om ursäkt för det inträffade. Hon gav mig, utan knussel, det lägre per telefon överenskomna priset och bad om mitt telefonnummer så att butikschefen, som jag gjort affären med från början, kan kontakta mig i nästa vecka.

Och nu? Vad är rimlig kompensation? Allt? Hälften? Skita i striden?

Skyddat: blandade bilder på familjen

Sparat under: embla, mimer, anna, råttorna — a n n a november 22, 2006 @ 20.46

Ange ‘Det Hemliga Ordet’ och ta del av ord, bilder och kommentarer:

lyssna på magkänslan!

Sparat under: anna — a n n a @ 11.59

Jag kom till butiken idag för att hämta pappas munspel som graverats. Lämnar fram min lapp och expediten hämtar påsen med spelet. Redan då kände jag att magkänslan fortfarande skrek av smärta. Hon plockar fram spelet. Och mycket riktigt. Magkänslan hade rätt! Spelet är felgraverat!

“TILL PAPPA” ska det stå och enligt beskrivningen som jag skickade med så var det iaf uppenbart att det inte skulle skrivas uppochned. Expediten försökte beskylla mig för att ha lämnat en otydlig beskrivning och jag påpekade då att jag var medveten om att hon sa det redan då jag lämnade spelet, men jag frågade oxå henne om jag skulle förtydliga den och hon svarade att hon trodde att graveraren skulle förstå. HON tog på sig ansvaret för att graveraren skulle förstå och eftersom telefonnumret skickades med så trodde ju jag, i min enfald, att om graveraren kände ngn tvekan så skulle han ringa. Man sätter väl inte ett redskap i ett instrument om man tvekar på hur man ska göra?!

Efter ett tag insåg nog expediten att felet inte kunde belastas mig och hon ringde graveraren för att kolla vad han kunde göra. Förhoppningsvis kan han slippa ned texten och göra om (och göra rätt). Men hon kunde inte garantera om så var fallet. Då pressade jag henne för att få veta vad alternativet var. För om han nu inte kan gravera om det så måste jag ju få veta vem som bekostar ett nytt spel och graveringen av detta. Jag lämnade butiken med löfte om att jag skulle ha ett graverat munspel med till min pappa på fredagmorgon och hon erbjöd mig sin telefon så jag kunde ringa musikaffärer i Malmö för att få tag i ett nytt spel.

Lite hopp finns det…men magkänslan ska jag hädanefter lyssna på utan att ifrågasätta!


uppdatering, del 1:

Graveraren har ringt mig och gett mig. Han berättade att han förstod min beskrivning, men valt att göra annorlunda för det var mer estetiskt korrekt. Jag förklarade att jag visste att mitt förslag inte var estetiskt rätt och att det var därför jag ritat en instruktion eftersom jag ville ha graveringen enligt vad som är bäst då man spelar på spelet.

Han berättade att det inte gick att slipa bort den felaktiga graveringen, utan lämnade ett förslag på hur han kan lösa graveringen med att göra en ny gravering spegelvänd vid den andra. Låter helmärkligt i mina öron. Jag svarade honom att jag förstod honom, skulle tänka på saken samt prata med mina bröder och återkomma till damen på Guldfynd.

Jag ringde henne och meddelade att jag inte kunde gå med på hans förslag. Jag berättade även att jag ringt till musikaffärer i Malmö och att de inte har något sånt spel inne. Men att en affär lovat mig att fixa det tills imorgon kl 13, då kunde jag (enligt Guldfyndstanten) själv åka upp till graveraren och få det graverat. Men hon skulle ringa honom och återkomma till mig.

Hon ringde mig på lunchen och berättade att enligt graveraren hade jag gått med på hans förslag om ny gravering. Jag förklarade att så inte var fallet och blev mycket besviken över den rövare han försöker dra. Hur kan han tro att jag gå med på en sån sak då han ERKÄNNER att han gjort fel?! Han hade ju förstått min skiss och medvetet VALT att göra annorlunda… Egna initiativ i all ära, men i detta fall går det väl ändå över styr?

Nu ville graveraren ha spelet skickat till sig och titta på det igen. Detta ställer jag mig mycket frågande till. Varför vill han ha det igen? Om han kan komma med ett förslag då han inte har spelet framför sig, varför behöver han det då nu? Vad ska han göra med det?! Konspirationsteorier faller lätt ned i mitt huvud. Så jag ringde Guldfynd och frågade om lappen med mina instruktioner följt med munspelet till graveraren och det hade det. Då var jag fräck nog att säga “jag hoppas inte att han tänker dra en rövare och slarva bort den”.

uppdatering, del 2:

Guldfynd ringde mig och berättar att spelet är i butiken imorgon efter lunch. Jag frågade vad de skulle göra med det för graveraren sa att det inte gick att slipa ned och göra om. “Men han är proffs, han kan” svarade kärringen (ja, hon är nedgraderad dit nu) varpå jag svarade “detta proffs sa till mig att han inte kunde…”.

Men fine - imorgon är spelet i butiken och jag kommer att gå dit med Konsumenttjänstlagen i väskan, för om ngt strulat till sig igen ska mina tankar om hot om advokat inte längre bara vara tankar. Fånigt, javisst! Men rätt gött vore det att säga i en lagom fylld butik “då kontaktar jag min advokat” :D Det hotet hoppas jag att du står ut med att vara svärfar ;) Men helst hoppas jag att graveringen ser kanonbra ut OCH är på rätt håll!

drömprinsen

Sparat under: anna — a n n a november 20, 2006 @ 20.10

wp-content/bilder/061118/snyggingar//1.jpg
wp-content/bilder/061118/snyggingar//2.jpg
wp-content/bilder/061118/snyggingar//3.jpg

Jag tror att vi alla drömt om en ouppnåelig person.

Själv tapetserade jag delar av mina väggar med bilder av Richard Grieco. En underskön b-skådis (känd från filmen ”Om blickar kunde döda”) med mörkt hår och farligt utseende som passade sååå bra in i min ”drömprinsroll”.

Patrick Swayzee, den fantastiske dansaren i Dirty Dancing, fick inte bara mitt hjärta att slå dubbla slag. Min kompis Fia och jag slet ut hennes film då vi spolade vissa scener fram och tillbaka i oändlighet.

Jag fascinerades av min granne, som hade HELA sitt rum fyllt av bilder på New Kids On The Block, som for till England för att se NKOTB-killarnas hus. Hon kom hem och berättade att hon blivit inbjuden av mamman och fått saft för de höll på att svimma av vätskebrist. Själv nöjde jag mig med att i beundrarbrev berätta för Louis Herreys att huset bredvid oss skulle säljas och där kunde han ju flytta in.

Jag minns när jag såg ”En vampyrs bekännelse” och namn efter namn på ”snygginggrabbar” radades upp; Tom Cruise, Christian Slater och Brad Pitt. Den sistnämnde har väl först på senare år fått en plats i mitt ”snygginggalleri”. Men den förste av dem, Tom Cruise, var mångas drömprins.

I helgen gifte sig denne drömprins. Med en tjej som faktiskt har haft honom som just drömprins. Hon såg filmen ”Cocktail” och blev liksom tusentals andra tjejer betuttad i karln. Idag gifter de sig.

Och även om jag inte är ett TomKat-fan (som paret kallas), så får jag faktiskt rysningar då jag läser om parets bröllopsplaner i media. Det är ett sagobröllop. Varje småflickas dröm. Tänk – Katies dröm går i uppfyllelse. Hon får faktiskt sin drömprins. Killen från vita duken är hennes. Och jag kan inte låta bli att undra om inte drömmen kommer att komma ifatt henne där hon står inför scientologöverhönset under vigselceremonin idag. Visst borde hon, om än för en kort sekund, tänka att hon säger ”ja” till sin drömprins. Det är ganska coolt. Faktiskt. Att någon faktiskt säger ”ja” till den där ouppnåelige drömprinsen.

wp-content/bilder/061118/tomkat//tcruise11.jpg
wp-content/bilder/061118/tomkat//tcruise2.jpg
wp-content/bilder/061118/tomkat//tom_cruise1.jpg

Och för att vara Politiskt Korrekt så vill jag bara berätta att jag sa ”ja” till min uppnåelige drömprins 010101.

livslögn

Sparat under: anna — a n n a november 17, 2006 @ 20.22

Igårkväll blev jag riktigt upprörd, riktigt förbannad och samtidigt helt matt av maktlöshet inför en mammas lögn till sin fyraåriga dotter. Dottern hade kommit hem från dagis och haft dödsångest, enligt mamman, då de hade pratat om döden under dagen. Jag gissar att dödensamtalet skedde i ett pedagogiskt sammanhang och i fröknars sällskap. Mamman visste inte hur hon skulle tackla situationen och valde att säga till sin dotter att mamma, pappa och hon hade tagit ett piller som gjorde att de inte åldrades eller dog.

Känner du samma matthet som jag?

Jag ställdes helt stum inför denna livslögn som mamman levererade. Hur ska hon ta sig loss från det hörn hon målat in sig i? Hur ska hon kunna förklara för sitt barn den dag någon i barnets närhet dör att pillret inte fanns? Hur kommer dottern att reagera?! Föreställ er det fasansfulla att pappan blir påkörd på väg hem från jobbet. Inte nog med att flickan mister sin far, vart tar förtroendet för sin mor vägen? Hur förklarar modern pillrets ickeverksamma effekt då?!

Eller när det sakta men säkert går upp för barnet att mamma har fel. En kompis på dagis säger att det inte finns ett sånt piller. En granne begraver sin hund och säger “ja, vi ska ju alla dö en gång”. Hur förklarar hennes mamma sig den dag hon ställs emot väggen med denna livslögn som hon hasplat ur sig i en hast.

Jag är uppvuxen med en livslögn.

Jag var livrädd för kikhosta. När jag gick i lekis blev min kompis Bodil sjuk. Hon fick kikhosta, blev inlagd på sjukhuset och när hon kom och hälsade på i klassen var hon väldigt uppsvullen och berättade att de stack långa nålar in i hennes ryggrad. Jag var livrädd för kikhosta.
Flera år senare fick jag, av en slump, reda på att Bodil inte hade haft kikhosta. Hon hade haft leukemi. Men föräldrarna i lekisklassen hade beslutat på ett möte att de skulle säga att hon hade kikhosta för att inte skrämma oss. Tanken var ju god. Men så fel det blev. Än idag får jag en klump i magen då någon säger att de har kikhosta. Men så kommer jag på - nejjustdetja, hon hade ju leukemi, man slipper långa nålar i ryggraden då man har kikhosta.

Vilken är din livslögn?

Skyddat: blandade bilder på familjen

Sparat under: embla, mimer, anna — a n n a @ 19.22

Ange ‘Det Hemliga Ordet’ och ta del av ord, bilder och kommentarer:

emblas bröllopstankar

Sparat under: embla — a n n a november 16, 2006 @ 14.07

“Jag längtar tills jag dör mamma” säger Embla en kväll medan middagen värms i micron. Jag satte hjärtat i halsgropen, samlade mig och frågade: “hur menar du?”. Hon berättade att hon längtade efter att få barn och jag andades ut, men förklarade snabbt att man måste inte dö för att få barn och drog Livets Steg - först föds man, sedan växer man, börjar dagis och skolan, lär sig saker, växer upp, blir kär, flyttar hemifrån, träffar den man vill dela sitt liv med, gifter sig, får barn, lever, fortsätter växa och sen dör man…

Vi fortsatte våra tankar då middagen var klar och vi satt oss till bords.

“Hur ska du se ut då du gifter dig?”

“Jag ska vara som en prinsessa och ha mitt trollspö i handen. Det är en stjärna överst på det, det är snyggt. Jag ska ha stjärnor i heeeela mitt hår. Jag ska ha en svart, vit och brun länning. Och under, vet du vad jag ska ha under? Jag ska ha ett par bruna byxor med vingar på.

“Vem ska du gifta dig med?”

“Jag ska gifta mig med en pojke…och en tjej!”

“Jag längtar till jag blir kär i någon. En pojke tror jag. Om jag får. Blir kär i honom. Om han vill det.”

“Hur ska den som du gifter dig se ut då?”

“Han ska ha en krona med en poje på. Vingar på armarna. Byxorna ska vara vita. Han ska vara jättestark! Och helt svart. Fast inte på ögonen, i näsan eller på händerna.”

Och mor hennes noterade flitigt och tänkte “detta ska sparas till bröllopstalet” :D 

kan han?

Sparat under: mimer — a n n a november 14, 2006 @ 09.33

Embla utbrister: “Ja så han kunde gå han inte höll i sig han gick utan han höll i sig jag såg!”

Jesper ställde genast följdfrågor och fick veta att tydligen kanade backen han höll i sig i då han gick iväg och han kände sig tvungen att gå ifatt den - så fattade han embla - han missade det! Hon var helt salig iaf och när Jesper tittade ut så utbrast hon “inte  nu längre”. Och det var uppenbar glädje så det var inget hittepå.

Jesper fick åtminstone se när han hunnit upp backen (som stod på högkant) och traskade vidare till orange stolen med bara en hand som stöd. Och nu försökte han gå från hyllan till Jesper, han skrattar för att han inser att han inte riktigt kan. Gick nästan ner i split för att han inte ville släppa hyllan…
 
*ler stort och mkt stolt*

svenssonångest

Sparat under: anna — a n n a november 13, 2006 @ 17.38

Jag kan ibland få “svenssonångest”. Tydligast var det efter att Mimer föddes och min ofärgade halvlånga ofrisyr gav mig känslan “hjälp jag är tvåbarnsmor och jag SER ut som en sådan!”. Tramsigt, javisst! Men det var min känsla och den var inte angenäm, så jag bestämde mig för att göra slag i saken och raka av mig mitt hår. Direkt efter att håret fallit från mitt huvud drog jag handen över min skalle och tittade mig i spegeln, det var som om Tiden Med Hår aldrig hade existerat. Det är ju SÅ HÄR jag ser ut. I alla fall i min bild av mig själv.

Idag ramlade “svenssonångesten” över mig igen. Jag såg på min underbara familj som lekte på madrassen och insåg att här är vi: mamma, pappa, dotter, son, katt, villa, volvo, heltidsjobb, dagisplats, storhandling, baddag, presenthysteri, lördagsgodisdiskussioner osv osv… Allt man “ska” ha. Men så kom jag på! Vi har ju faktiskt råttor! TJOHOO! En sak utanför “normen”. Och vi har en generös kärlek till varandra som partners, familj, släkt och vänner.

Så nu stoppar jag “svenssonångesten” i malpåse ett tag till.

När drabbar den dig?

- Next Page >>>