a n n a

Alla barn utvecklas och att jämföra deras utveckling är urkul! Speciellt om man jämför den med barn vars mammor inte ser det som en tävling om vems barn som hunnit först, längst och störst, utan faktiskt ser det för var det är.

Jag träffade två av mammorna i Mimers mammagrupp häromdagen och de tre barnen är ungefär jämngamla (det skiljer väl 1.5 månad på dem, men det är ju nästan ingenting i det stora hela) och de är sååå olika långt i utvecklingen.

Flickorna E och M sitter båda stadigt och M pladdrar KONSTANT och M är inte långt därefter. Mimer säger inte mkt, däremot förflyttar han sig mer eller mindre konstant.

Embla delade födelsedag med en av grabbarna i sin mammagrupp och de två var varandras ytterligheter. Han snackade tidigt, lärde sig bokstäver som om han alltid kunnat dem - han var sååå verbal! Embla å sin sida började snabbt förflytta sig, resa sig mot möbler och gå - hon utvecklades motoriskt.

Jag minns speciellt ett möte mellan denne kille och Embla. Han satt på golvet och bubblade, precis som flickorna jag nämnde ovan, medan Embla stökade runt ibland leksakerna. Embla började resa sig mot deras vardagsrumsbord och killen visade snabbt intresse för vad Embla höll på med. Han iakttog henne med stor beundran. Det såg ut som om han tänkte: kan man verkligen göra så?! Veckan efter ringde mamman till killen och berättade att han hade börjat resa sig! Embla hade med sin motoriska utveckling visat honom vägen. Visat honom att det går att göra det, bara man försöker.

Snacka om att utvecklas i olika fart för att i slutändan nå samma mål - bli vuxen…och sluta utvecklas? Nej, det hoppas jag verkligen inte!

Embla och jag snackade om vilka som var hennes kusiner.
- Loke då?
- Nej, han är inte din kusin.
- Men Julia?
- Nej.
- Nej, henne tycker jag bara om.
tystnad
- Jag tycker om dig också mamma.
- Tack. Vad snällt.
- Neeeej.
- Nehe (en aning besviken)
- Dig älskar jag ju!

**smälter**

Jag har Aftonbladet som startsida då jag går ut på internet och idag insåg jag att jag läser nog inte allt, utan ser bara vissa saker.

En bit ned på sidan hittade jag nämligen följande rubrik:

Självklart blev jag ju tvungen att scrolla tillbaka till headern på sidan och döm om min förvåning då jag ser följande logo:

Det är ju uppenbart att jag inte läser vad som står utan bara hur det ser ut. Lite skrämmande faktiskt. Men det kan samtidigt bestryka det faktum att jag har ett fotografiskt minne. Jag minns var jag läste olika saker, men det är inte alltid jag minns vad jag läst.

Samma sak vad gäller saker som berättats för mig så vet jag var de berättats. T ex då Lisa berättade om en som lämnade sina barn sovandes middag ensamma hemma medan hon handlade. Detta berättade hon påväg t Bromölla i det där lilla samhället med ett fyrkantigt hus som höll på att få Stina att köra av vägen. Ni fattar ingenting va? Nej, jag förstår det. Tänk då på stackars mig som får dras med en sån här flummig hjärna ;)

Vår trädgård är normalt helt skyddad med en ful port. Men nu när ställningen står där så kan porten inte stängas och vår trädgård är plötsligt fri att komma rakt in på.

Igår var de där.
Idag var de borta.

Det var två äpplen.
Gula och plockningsbara.

Resten har redan hyresgäster.
Myror, larver och tvestjärtar *blä*

Förhoppningsvis gillade tjuvarna, mänskliga eller djuriska, de gula äpplenas smak och vi får helt enkelt vänta till nästa år innan vi får möjligheten att provsmaka dem. Våra plommon är iaf goda :)

Idag för ett halvår sedan tog era liv en ny vändning. Ett liv släcktes, två blev kvar - men utan sitt ledljus. Ett liv lämnade jordelivet, två blev kvar - ensamma med varandra. Mitt i all sorg har ändå er tacksamhet funnits över att ni överlevde. Och jag tror att det är den, tillsammans med F:s vilja, som fått er att fortsätta kämpa.

Ett halvår har gått. Det är mycket kvar. Det är ju trots allt ett liv som försvunnit och det glömmer man inte. Det glömmer man aldrig. Det ska man inte glömma. Sorgen, smärtan och minnena kommer för alltid att leva kvar i er.

Jag deltager med min sorg, min smärta och mina minnen. Så olika era, så omöjliga att jämföra, men det är det enda jag kan ge. Min känsla av hur stor orättvisan kan vara.

F:s liv var på väg. Han hade gjort det värsta. Han hade fått och tagit sitt straff. Han hade funnit kärleken. Så stor. Så ren. Han hade vännerna. Det såg vi. Vi var många på begravningen. Vi var många som sörjde. Alla på vårt sätt.

Jag minns som om det var igår då telefonen ringde. Klockan var strax efter halvfem. En dålig telefonlinje var det första som mötte mig. Jag tänkte på dem som var utomlands. Så hörde jag din röst. Och jag tänkte. Nej, jag visste. Att någonting fasansfullt hade hänt. Du skulle inte ringa annars.

“Jag mår bra. Allt är bra. Men F är död.” var orden som mötte mig. Min hjärna krockade med sig själv. Allt kan inte vara bra om F är död! Jag frågade hur. Jag frågade druknande han? Överdos? Vad hände? Och fick till svar “han mördades”.

Jag blev tyst. Du var tyst.

“Oj” sa jag sedan. “Vad säger man nu?”. Du visste inte heller. Du berättade vad som hade hänt. Jag fick detaljer jag egentligen inte ville höra. Jag kände så mycket på en gång. Och samtidigt tänkte jag “hur känner inte de som varit med om jag känner så här mycket?”.

Barnen satt bredvid mig. Vi tittade på Cityakuten. Mimer hade just ätit färdigt. Han låg mot min axel. Han rapade i telefonen. Och du började skratta. Det kändes så befriande. Ditt skratt fanns kvar. Allt var inte dött. Jag anade en känsla av hopp. Allt var inte över. Nu börjar det nya livet. Livet utan F. Och vi lever det tillsammans. Vi överlever det tillsammans.

Sedan gick allt så fort. Alla skulle få veta. Men hur berättar man? Det är liksom bara att säga det. Och när det är sagt så kommer frågorna och svaren fanns inte. För ni var där. Så långt bort. Så ohyggligt långt borta.

Känslornas krig i mitt inre vill aldrig ta slut. Jag känner fortfarande ilska över dådets meningslöshet. Jag känner fortfarande sorg över vad som skett. Jag känner fortfarande lättnad över att ni lever. Och jag har fortfarande dåligt samvetet för att jag över huvud taget känner lättnad.

Den fysiska frånvaron är för evigt. Liksom minnet efter F för alltid kommer att finnas. Och vi låter det leva. Vi minns honom i det stora. Och i det lilla. I evighet.

Min kärlek till er A och M.

…sedan börjar det vanliga livet igen. Upp om mornarna, käka frukost med familjen, göra mig snygg, träffa busskompisarna och göra resan in till Malmö till ngt trevligt, upp på kontoret och träffa alla kolleger…som jag saknar er!

Jag saknar dösnacket med min rumskollega T, jag ser fram emot att få sitta och trängas tre i rummet nu när min vikarie C ska få vara kvar, jag saknar att tramsa med Z, bråka med B, snacka skit med F och S i deras kundtjänsthörna, jag längtar efter att få se C:s tjocka mage, jag ser fram emot kramarna som jag kan få av A, jag saknar er!!! Allihopa!

Jag kommer säkert att längta hem då jag är på kontoret. Men är det inte oxå lite det jag saknar. En längtan hem…? Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att längta hem då det är där jag ständigt är. Jag behöver komma bort för att längta hem.