a n n a

puss på mimer

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 26, 2006 @ 18.55

[url=bblog/pictures/IMG_7594.jpg][pic]38[/pic][/url]

Tre veckorsdagen firas med en puss på gumpen från storasyster
Missa inte Emblas tjusiga fot ;)

[I]Vad fina ni är! =) Alla kramar!
Från: Pernilla [/I]

skillnaden mellan liv och död…

Sparat under: anna — a n n a februari 24, 2006 @ 14.48

…och död är hårfin.
Och ohyggligt orättvis.

Hur många gånger har man inte bara läst rubriken och hoppat vidare till nästa?

Denna gång fastnar rubriken
Och artikeln är verkligheten

Skillnanden mellan liv och död är hårfin
Och ohyggligt orättvis

Jag tackar en högre makt
Samtidigt som jag förbannar den

Även denna gång hade du tur
Och du hade otur
En sån jävla otur!!

Mina tankar är hos er som överlevde
Mina tankar är hos dig som inte gjorde det

Skillnaden mellan liv och död är hårfin
Och ohyggligt orättvis

syskon och kärlek

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 23, 2006 @ 09.22

Syskon och kärlek
Och kärlek till dessa syskon

Jag vill inte
Gråta
Då jag ser din lillebror
Och inser
Att han får
Vad du inte fick

Jag kan inte
Hjälpa
Att jag inte kunde ge
Och inser
Att felet
Inte var mitt

Omgivningen
Och måstena
Hade vunnit
Mitt förnuft
Förlorat
Och kampen
Blev destruktiv

Jag får inte
Gråta
Då jag älskar din lillebror
Så tidigt
I hans liv
Allt är annorlunda

Jag måste
Inse
Att kärleken är densamma
Lika stor
Till er båda
Utvecklad vid olika tid

Jag kan bara
Älska
Ge oändligt till er
Underbara
Älskade barn
Ni är mitt allt

Kärleken segrar
Förr eller senare

Jag älskar dig Embla
Jag älskar dig Mimer

Ni är mitt allt

allt i tvätten

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 22, 2006 @ 14.51

[url=bblog/pictures/IMG_7450.jpg][pic]37[/pic][/url]

När alla kläder är i tvätten får man stå ut med mammas rosa 70-talströja…

[I]Hahaha! Du som *älskar* rosa Anna! :D
Från: Jennie

*skratt* En rikigt sötis!
Från: Pernilla

Fullkomligt bedårande ju! (finns de i XL tro? Jag har länge hotat min karl med att han ska få en rosa tröja, haha!)
Förresten vill jag oxå bli polisbil när jag blir stor, kan du inte fråga Embla vad det krävs för utbildning och sånt? =)
Från: kicki [/I]

embla

Sparat under: Okategoriserade — a n n a @ 08.50

[url=bblog/pictures/IMG_7539.jpg][pic]36[/pic][/url]

Det är svårt att inte tycka om denna lilla toka…

Embla ska bli doktor när hon blir stor.
I hennes doktorsväska finns dessa hysteriska glasögon.
Som används flitigt.

Embla ska blir doktor när hon blir stor.
Eftermiddagsserien “Cityakuten” har triggat detta beslut.
Men hon ska även bli mamma och polisbil.

Polisbil!
Det är inte svårt att tycka om denna lilla toka…

[I]åh vad söööt. saknar embla.. kanske kika förbi nästa gång jag e hos morsan, då får jag träffa er samt emblas söta lillbrorsa :)
kramen
Från: aö [/I]

julia - världens bästa barnvakt

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 14, 2006 @ 11.26

[url=bblog/pictures/IMG_4195.jpg][pic]35[/pic][/url]
Igår kväll satt jag i tevesoffan och tittade på OS, Mimer låg i liggdelen till vagnen bredvid soffan och på soffkanten satt vår katt Julia och spinnandes spanade in Mimer.

Plötsligt slutar hon att spinna och ändrar ställning vilket får mig att reagera. Först trodde jag att hon intagit jaktposition, men då jag tittade till Mimer såg jag att hans bröstkorg inte rörde sig.

Antagligen låg han i djupsömn och glömde bort att andas ett par andetag, vilket ju spädbarn kan göra. Men tanken om PSD hann ju fara igenom mitt huvud.

Och Julia är nu utsedd till vår bästa barnvakt! =)

PS - varma tankar till liten Eric och hans familj

tunvalla

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 13, 2006 @ 09.21

[url=bblog/pictures/IMG_6980.jpg][pic]34[/pic][/url]

Adjö Tunvalla!

Min uppväxts borg.
Mitt hem. För alltid.

1936 byggde min farfar detta hus.
1936 föddes min pappa i detta hus.

2006 säljs huset.
Mina föräldrar flyttar.

70 år.

Jag vet.
Rent logiskt.
Det är rätt beslut.

Men hjärtat smärtar.
Tårar rinner.
Jag vill INTE!
Det är mitt hem.
Mitt hem. För alltid.

Det är ett sorgearbete.
Det smärtar.
Sliter och drar.
Mina känslor är i uppror.
Förnuftet slåss mot känslan.

Jag låter känslan vinna.
Låter tårarna rinna nedför mina kinder.
Låter dem komma.
Låter sorgen komma.

Förnuftet kommer senare.
Det vinner.
I slutändan.

Alla minnen.
De sparar jag.
Djupt i mitt hjärta.
Där sparas de.

Det är mitt hem.
Mitt hem. För alltid.

[I]Förstår precis! När min morfar dog funderade vi tillsammans med mormor om hon skulle flytta eller ej. Då säger hon “Ja, jag har ju bott här i 58 år”. Själv har jag “bara” bott i mina föräldras hus i 17 år.
MEN! Framför allt… Både du/ni och jag/vi har EGNA borgar nu!
Kjamis/D
Från: DOLÖ

Skickar en stor kram!
Från: Jennie [/I]

friskförklarad

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 9, 2006 @ 11.49

[url=bblog/pictures/
friskförklarad.jpg][pic]33[/pic][/url]
Från gul - till frisk!
Idag friskförklarades vår kille från sin gulsot.

Från suddig - till skarp!
Och jag har hittat makroknappen på kameran =)

[I]åh såå söt. har ej sett embla som bebis, liknar de varandra eller? *nyfis :)*
Från: aö [/I]

väntan är över

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 7, 2006 @ 09.51

Jag hann nog testa alla sorters färdknäppar och tolkat varenda litet tecken på att förlossningen startade innan jag bestämde mig för att han skulle födas först 060206. Valet var enkelt. Datumet var snyggt och vi skulle hinna med flytten. Perfekt ju!

Då satte det igång!
Siste januari lade vi oss och konstaterade att Stina inte fick någon födelsedagspresent. Alla ”hemska” datum i januari var passerade. Nu hade vi februari framför oss och under denna månad skulle det garanterat bli tillökning i familjen.

Förste februari klockan 4 gick vattnet.
Och en halvtimma senare kom de första värkarna.

Vid sexsnåret konstaterade vi att Stina nog behövde ringas så att hon kunde komma och ta hand om Embla då jag tog hand om värkarna och Jesper packade det sista.

Värkarna kom med 5-10 minuters mellanrum och höll i sig i omkring minuten. Men de var fullt hanterbara och uthärdliga. Till slut ”tvingade” Stina och Jesper iväg oss till BB, jag hade nog helst velat stanna hemma en stund till. Jag var ganska rädd för att behöva åka in, undersökas och bli hemkörd igen.

Vi togs emot att barnmorskan Kerstin och hon konstaterade att jag var öppen 3 cm och hade etablerade värkar. Hon visade oss in i Förlossningsrum 2 och renoveringen som skett på förlossningen sedan vi var där sist var verkligen kanonbra.

Efter att ha varit uppe och rört på mig en bra stund bestämde sig Kerstin för att hon ville koppla mig till CTG och kolla vilket resultat det gett.

Nu började det stora ”teknikstrulet”.
Det var svårt att få kontakt med hjärtljuden för han låg med ryggen bakåt och moderkakan var antagligen i vägen. Så hon bestämde sig för att sätta en skalpelektrod. Fortfarande registrerades inga hjärtljud. Eller snarare – ibland registrerades hjärtljud… Så vi insåg ju ganska snart att felet låg i den tekniska utrustningen och inte hos Mimer.

Ett nytt försök gjordes, med samma resultat. Då konstaterade vi att antagligen låg felet i dosan och inte i själva elektroden. Dosan placerades på ett annat ställe och direkt såg vi tydliga hjärtljud på CTG:n.

Värkarna skulle registreras med en annan teknisk pryl, denna visade sig ha gått upp i rök. Kerstin hittade ingen som passade. Men vi visste ju alla att jag de facto hade värkar. Efter många turer och med hjälp av en annan i personalen löstes detta problem.

Kerstin bad om ursäkt för att hon hade så dålig koll på saker och förklarade att det berodde på att hon nyligen börjat på BB i Lund. Men hon var snabb med att berätta att hon hade jobbat som barnmorska i 20 år i Karlskrona. Jag trodde inte mina öron! Självklart berättade jag att jag var därifrån och det visade sig att vi hade nära gemensamma bekanta. Hon hade bott granne med min bror! Hennes son hade gått i samma klass som mitt brorsbarn och hon hade förlöst min brors dotter! Hur stora är oddsen? Tyvärr fick hon inte även förlösa vårt barn, men det hade ju varit pricken över i:et.

Då värkarna kunde kollas kändes det som en bra tidpunkt att börja med lustgasen. Det var rätt häftigt att denna gång ha möjligheten att vara så alert så att jag kunde använda mig av CTG:ns värden för att smärtstilla på bästa sätt.

Barnmorskebyten
Linn var nästa barnmorska vi träffade och både Jesper och jag kände att nu var vi var tvungna att samla all vår kraft för att orka vad vi lovat varandra, nämligen att förkorta förlossningstiden från förra gången.

Linn bestämde sig för att sätta värkstimulerandedropp, men tyvärr fick hon inte vara med oss hela tiden. Strax innan krystvärkarna satte igång bytte de hastigt barnmorska till Sara. En mörk, söt och välsminkad tjej som jag genast klickade med. Hon visade sig vara en kanoncoach!

Krystvärkarna satte igång och jag kände mitt i all smärta att vetskapen om att resan mot målbilden börjat gjorde att jag hade orken och viljan att testa olika ställningar och vara aktiv. Men jag kände att det inte gav något. Varje gång en värk lade sig så åkte han tillbaka.

Han hade fastnat på spinae, precis som sin syster. Vi testade ALLT! Knästående, yttre press från två olika personer och en massa peptalk. Till slut lade de även bäckenbottensbedövning för att musklerna skulle slappna av ordentligt mellan värkarna.

Födelsen
Till slut gav även Sara upp och vi tog gemensamt beslutet att testa två krystvärkar till sedan var det sugklocka som gällde.

Och sugklocka blev det. Men först var jag tvungen att förhöra mig om sugklocka och hur den fungerade. Det visade sig att det enda sugklockan behövde användas till var för att hålla kvar honom utanför spinae. Inget dragande eller annat hemskt.

Klockan 18.02 såg Mimer dagens ljus.
Han skrek ganska snart efter sin födelse.

Jesper och jag klippte navelsträngen tillsammans.

När han låg där på min mage med sitt mörka hår insåg jag att detta var den målbild jag satt upp. Att få känna rörelserna på utsidan av min mage var så oerhört mycket skönare än då de kom från insidan.

Efteråt
Sara hade varit ute en stund och kom in med ett skamset uttryck. Hon berättade att hon hade hittat min förlossningsplan i min journal, men inte förrän nu. Hon hade alltså missat att läsa den innan hon gick in till oss och förlöste Mimer. Hon frågade om jag var nöjd ändå och jag sa att jag hade nog inte märkt någon skillnad, men tackade henne för att hon erkände det. Hon hade ju lika gärna kunnat låta bli att berätta.

Så var det dags för textilslöjd. Sara skämtade om att barnmorskor var tvungna att ha femma i syslöjd annars fick de inte jobb. Jag hade spruckit en del, men inte så mycket som jag trodde.

Under tiden Sara sydde hade jag den stora förlossningsskälvan. Jag skakade som besatt. Förra gången sa de gång på gång till mig att jag skulle slappna av, men Sara hade annan approach. Givetvis. Hon sa att det var helt normalt att man skakade och jag skulle inte göra något för att hindra skakningarna utan istället bara hänga med dem. Och då var de betydligt enklare att hantera.

Efter att ha bekantat oss med vår son en stund på egen hand var det tid för vägning och mätning. Det var en stor kille. Det såg vi direkt. Vikten var 3900 gram och längden ståtliga 55 cm. Och det var så långt måttbandet räckte… Alla i förlossningsrummet var imponerade av hans storlek och undrade hur han hade fått plats i min mage. Jag kan avslöja att jag kände i alla fall att det var trångt…

Vi fick vi in fikabrickan och utbringade en ”l’chajim” (jiddisch = en skål till livet). På brickan fanns även Mimers första måltid – 10 ml ersättning. Sköterskan Marianne frågade oss om vi ville mata. Jag hade ingen ork och Jesper pratade hellre med mig, så hon tog flaskan med ett leende och satte sig med Mimer. Då Sara kom in strax efter var det en avundsjuk blick hon gav Marianne. Tydligen är det inte ofta de får mata barn med flaska eftersom de flesta ska amma och då ger tillägg med kopp eller sked. Så Marianne njöt…

När fikabrickan var tömd, Mimer mätt och glad och vi trötta, stolta föräldrar hunnit ringa till de närmaste och berätta om underverket skulle beslutet om vart vi skulle ta vägen tas. Vi ville gärna till Patienthotellet, men eftersom han kommit ut med hjälp av sugklocka så var de inte helt säkra på att det var möjligt. Tack och lov var alla värden bra och vi fick packa ihop våra saker och bege oss tillsammans med vaktmästaren Gaston ned i kulvertarna bort till Patienthotellet.

Det var en lättnad utan dess like och vi matade bara Mimer innan vi kröp till sängs för välbehövlig sömn. Jag som inte hade ätit på många timmar och gått igenom 14 timmars aktivt arbete, förlorat blod och i och med det hade både mitt blodtryck och blodsocker sjunkit rejält missbedömde min kropps förmåga en aning. Nattens toalettbesök slutade med att allt blev svart… Jag svimmade. Jesper sov dock inte djupare än att han hade hört mig rassla ihop och som tur var signade jag bara ned istället för att trilla bakåt där duschkabinen var placerad. Det avlöpte väl, men det var rätt otäckt.

Dagen efter checkade vi ut från Patienthotellet. Vi längtade hem. Vi längtade efter Embla. Vi längtade efter våra egna sängar. Vi längtade efter friheten.

Nu
Mimer är nu 6 dagar gammal. Han sover, äter och bajsar. Är vaken ibland och tittar sig omkring på allt i sin omgivning. Han fascineras av sin systers ljud. Vissa märker man att han känner igen, andra är nya och då ser han lite förskräckt ut.

Vi var på återbesök igår och fick beskedet att han har gulsot. Värdena är strax under gränsen för att Mimer behöver läggas in på Neonatal och solas. Men läkaren beslutade att vi skulle på återbesök igen på torsdag för att ta nya prov och nytt ställningstagande då.

Vi misstänkte att han hade gulsot med tanke på hans snygga gyllenbruna hud. Jesper har skämtat om att det är min rumskollega Tom, som har delar av sina rötter i Sri Lanka, som är orsaken till färgen… Men så är ju inte fallet *skrattar*

Idag är min första dag ensam hemma. Embla är på dagis och Jesper på jobbet. Mimer ligger och sover bredvid mig och Julia svansar runt honom. Hon är så nyfiken, men blir rädd så fort han låter lite. Jag har dock gott hopp om att hon kommer att vänja sig. Hon har ju vant sig vid Embla.

Skillnad
Det känns underbart att vara tvåbarnsmor och jag minns nu de få stunder av lycka jag kände med Embla under hennes första tid i livet. Det är en enorm skillnad att efter 4 dygn kunna säga att jag älskar mitt barn, istället för efter 4 månader som det var sist. Därmed inte sagt att jag inte älskar Embla och Mimer lika mycket – det gick bara så mycket fortare denna gång.

Och det beror på mitt stora beslut gällande amningen. Jag var i valet och kvalet länge hur jag skulle göra, men bestämde mig till slut för att skriva i min förlossningsplan att jag inte skulle amma. Det kändes bäst att ta ett beslut, men att i bakhuvudet ha tanken att jag kunde ändra mig. Under förlossningen var det nära att jag kapitulerade för personalens försök att övertala mig till att amma. Men jag minns att jag sa till Jesper då vi var ensamma i rummet strax innan krystvärkarna satte in, att jag inte ville amma. Jag bad honom stötta mig i beslutet vi tillsammans fattat och han lovade att göra det.

Jag önskar nu att min omgivning också stödjer mig i mitt beslut och förstår att för mig är amning inget positivt. Jag hade ett helvete förra gången. Få är medvetna om detta. Och jag inser nog inte förrän nu hur mycket jag missade av Emblas första levnadstid då jag kämpade med amningen. Nu vet jag.

Jag är så lycklig.
Jag känner mig hel.
Jag har tre att älska.
Högt och rent.
Ömsesidig kärlek.
Så vacker.
Så underbart sann.
Jag är så lycklig.
Jag är så hel.

Bild på Mimer finns i inlägget nedan.

[I]Hej, Grattis till dig och Jesper och önskar Mimer Per Henrik. vi saknar dig här på PH och jag hoppas att du snart kan komma och hälsa på!
Lycka till med allt spännande som händer omkring dig. /Hälsningar från A & S.
Från: Alex

hej! vilken intressant, gripande och medryckande berättelse… och fantastiskt bra jobbat av dig Anna! starkt av dig också att stå på dig gällande att inte amma (och sanslöst att man ska behöva motivera sitt val, det borde ingen annan ifrågasätta!) hoppas man får se det lilla underverket någon dag! kan tänka mig att Embla är en stolt storasyster nu… :-) kram till hela familjen!!
Från: matilda

Hellu. Både jag och min blivande har läst. Vi lovar att komma och hälsa på så snart vi kan!
Kramar
Från: DOLÖ

Men… Igen! Nu gråter jag ju igen. Hur många gånger ska du få mig att göra det egentligen? Guu, så härligt! Alla kramar!
Från: Pernilla

spännande läsning. stå på dej när det gäller amningen. jag gav upp efter en månad för det funkade inte med mina tvillingflickor. det blev flaska istället o jag fick mina skönhetssömn. folk säger att de som inte fått amma blir oftare sjuka, men lyssna inte på det för mina flickor har blivit nästan aldrig sjuka.
lycka till med miner o kram till er i familjen.

Du bestämmer över din kropp, det gör inte någon barnmorska, sköterska eller läkare!
Stå på dig tjejen, du gör helt rätt Anna!
Kram till hela familjen!
Från: Annelie

Det är inget fel i att inte amma, jag kämpade i en månad men min pojke. Min barnmorska sa att ALLA kan amma, jag ammade,gav tillägg, pumpade och grät för jag kände mig så misslyckad!
När min man sa att nu får det vara nog kändes det underbart, det blev flaska, jag fick en mätt och nöjd unge. Idag är han över nitton år och mår alldeles utmärkt! Inte var han sjukare än andra barn heller, och inga allergier!
Nej man ska göra det som känns rätt för en själv, lycka till med din lilla bebis!
Från: Ninni [/I]

välkommen mimer

Sparat under: Okategoriserade — a n n a februari 5, 2006 @ 09.50

[url=bblog/pictures/IMG_7349.jpg][pic]32[/pic][/url]
1 februari kl 18.02 föddes
MIMER Henrik Per
55 cm lång och 3900 gram

**förlossningsberättelse kommer inom kort**

[I]GRATTIS GRATTIS GRATTIS till er sååååå söööööta pojke! :) :D =)
P.S. hälsa Embla att jag har en hund som heter Lucas?! ;)
Från: Jennie

Jättefin bebis, och ett mycket vackert namn!Storasyster ståtar med ett vackert namn hon med!
Från: Ninni

åh han ser väldigt fin ut. grattis!! oxå grattis till embla som blivit storasyrra :)
Från: AÖ

Men - han var ju SÖT ju!! Nyfödda brukar bara vara söta om man är släkt med dem… =)
(fast det är klart, med såna föräldrar… ;) )
Från: kicki

Åh! Ett hjärtknip! En liten pudding! En liten pojke! *med tårar i ögonen* Grattis!
Från: Pernilla [/I]

- Next Page >>>